skip to main |
skip to sidebar
Någon gång i januari skrev jag som status på Facebook att det inte är ofta man läser en av årets bästa böcker så tidigt på året - i manusform. Jag syftade på Ester Roxbergs debut, ungdomsromanen Antiloper, som landade på bokhandelsdiskarna för några dagar sedan. Jag är visserligen partiskt - eftersom jag har äran att få stå som omslagsformgivare till just den här boken, men faktum kvarstår - det är en fantastisk bok. Jag har läst den två gånger i manusform, och det blev sträckläsning och gråt båda gångerna. Ett gott betyg om något! Igår var det releasefest och fint som snus! För er som fortfarande tvekar (how can you?) kan ni se den eminenta trailern för boken (som jag får lite gåshud av) och för er som redan är Ester-fans; kolla in hennes hemsida!
Den här boken försökte jag alltid sälja in till folk när jag jobbade i bokhandel, eftersom JAG ÄLSKADE DEN OCH DEN ÄR BRILJANT (kanske blev lite väl intensiv ibland). Med ovanstående omslag i kombination med namnet Jane Harris (alldeles för likt Joanne Harris som arbetar i en helt annan anda, men paketeras på samma sätt som ovan) gick det sådär. Den här boken är ett så skickligt bygge att det är svårt att ens ta in. 1800-talsdialekt (någon form av skotska om jag inte minns fel), möter en djävulskt spännande och oerhört oförutsägbar intrig tillsammans med humor och en oförglömlig huvudkaraktär. Ja, ni hör ju själva att den måste läsas. Den finns på svenska i Ponto Pocket (och tidigare hos Damm med den horribla (ursäkta för alla överdrivet svulstiga ord i detta inlägg) undertiteln "En gatflickas bekännelser" (bara - så - fel), de båda svenska förlagen har kört på det här omslaget, som även fanns i engelsk storpocket.
Det är helt okej i förhållande till innehållet. Jag bevakade länge utgivningen för att se när Jane Harris skulle komma med något nytt, och nu verkar det äntligen ha hänt (för ett tag sedan, antar att jag blev lite slapp i min "bevakning"): Dessutom hittade jag det här, lite mer moderna omslaget, av min älskling The Observations:
Emma Hanquist är min nya favoritillustratör. Så inspirerande! Hon brukar illustrera i Svensk Bokhandel, och det är alltid lika snyggt. Bokomslag, någon? Eller, för guds skull, barnböcker. Lovely!
Den här planschen är så satans snygg tycker jag. Och det gäller faktiskt också filmomslaget till pocketversionen av boken. Inte ofta man ser snygga film-bok-omslag. Älskar den här bilden (även om jag hellre sett typ Ellen Page än Anne Hathaway som Emma. De som redan sett verkar tycka att filmen är okej men inte mer, men jag hoppas ändå att den är helt magisk...
Häromdagen var jag på pressfrukost för relanseringen av en massa smurfböcker. Det var panelsamtal lett av Måns Gahrton med Jessika Gedin, Fredrik Strage och Cissi Wallin (som hade sjukt snyggt lila hår - jag blev inte blå, utan grön av avund). Det diskuterades äkthet, smurflukt, könsroller samt huruvida Smurfarna kan anses vara fin- eller fulkultur - och det hela var faktiskt mycket underhållande. Det märkligaste var dock att det satt en man i publiken som var på pricken (och då menar jag läskigt lik) Gargamel. Vågade dock varken göra någon annan uppmärksam på detta faktum, eller fråga vem han var. Men det kan inte bara ha varit jag som lade märke till den slående likheten! Enligt kompisar med kids är Smurfarna verkligen "hur heta som helst" just nu. Själv är jag mest fascinerad över att den här staden målades blå inför filmpremiären. Jag var i Malaga i somras, och grämer mig över att jag inte penslade på lite Avatar-färgad ögonskugga och stack dit och tog bilder av mig själv framför massor av knallblå fasader.
P.S. Trots mitt öppna förakt mot de goodie-bags som numera delas ut i tid och otid är jag givetvis inte sen att plocka på mig en när tillfälle bjuds. Vid detta "event" innehöll den bland annat ett nagellack som jag inte kan beskriva på något annat sätt än fucking fantastic, OPI's No Room for the Blues - köp det! DS
Stressad. Det här inlägget är ett ben jag slänger till er kära läsare, och ni får symbolisera utsvultna hundar. Hoppas att ni inte tar illa upp över den liknelsen. Jag måste städa, laga mat och umgås. Helst skulle jag vilja sova, träna, läsa, kolla på TV och skriva. Det här med att vara social alltså.
Jag skiter i sensmoralen, trots att jag läst min Gilbert/Grubar som den duktiga feminist jag är låter jag hjärtat banka. Jag läste Jane Eyre första gången när jag var kanske fjorton år. Det var en av de första klassikerna som jag tog till mig på riktigt och förstod, och den är fortfarande en stark favorit. Och kolla bilderna, bara kolla bilderna! Läste just i senaste numret av ELLE (som gav filmen tre E:n och tyckte att filmen var både vacker och välspelad), ... "Men: vad har en historia från 1847 egentligen att berätta om idag? Att det var sämre förr?". Eh. Nä, historia är väl inget att ha, eller? Låt oss dra ett streck vid 1900 (eller varför inte 2000) blankt och endast tillåta berättelser som har ett par år på nacken. För de har så mycket mer att säga oss. Eller? Kanske inte.
